Glas och Båghistoria

Välkommen att kontakta oss på Tel. 08-651 00 32

Glasögontillverkning historisk:

En fullständig beskrivning av utvecklingen, vad beträffar material och instrument, inom optikerbranschen i vårt land är nästan omöjlig att göra. Föreliggande redovisning gör således inte anspråk på att vara heltäckande utan vill beskriva de kanske viktigaste momenten i utvecklingen.

BÅG-MATERIAL:
Enligt nedskrivna vittnesbörden fanns glasögon i enkel form redan under 1200-talets slut. De utvecklades sedan parallellt i flera länder, i olika material och utseenden. Och det finns en del litteratur att tillgå för intresserade. För svensk del finns en beskrivning av de tidigare glasögonens historia skriven och nedan följer ett kortare utdrag. De äldsta i Sverige kända bevarade glasögonen finns i Gustav II Adolfs konstskåp, som förvaras i Uppsala universitet. Skåpet förärades konungen av magistraten i Augsburg en 24 april, 1632. Det innehåller en kuriosasamling och bland de olika föremålen finns två par glasögon, ett par av förgyllt silver med antagligen gjutna glas – 6 dptr och ett annat par av läder med polyedriska glas. Dessa glasögon är mycket väl bevarade, säkert beroende på att de aldrig varit i bruk. De torde vara tillverkade i Augsburg under 1620-talet.

Innan konstgjorda material fanns tillgängliga, användes naturmaterial. Horn är ett av dessa. Det kan poleras och dessutom är det lätt att böja efter uppvärmning. Materialet fick man förr från nötkreatur, bufflar, antiloper etc. Djurben har använts som material till en specialvariant på solglasögon. Dessa användes av eskimåer för att motverka för starkt ljus i snölandskap. I sådana solglasögonen av ben tillåter två smala springor framför ögonen en begränsad mängd ljus att nå ögat.

Sköldpaddsskal är ett homogent och fint material som kan poleras och formas, därmed är det lämpligt som båg-material. Bortsett från att det i vissa fall krävs att sköldpaddsbågar ompoleras, har detta material en längre livslängd än många av dagens konstgjorda material. Material från sköldpadda binder till eget material under uppvärmning och tryck. Två eller flera tunna plattor av materialet kan således bilda ett tjockare lager.

Denna metod utnyttjas även vid reparationer. De sköldpadda-arter (karett- och soppsköldpaddan) som bidrog med sina skal till glasögonbågar är idag fridlysta. Bågar i detta material finns eventuellt att få tag på ännu i dag men är då mycket kostsamma. Ett naturmaterial som dock är ovanligt men aktuellt även i dag är trä. I en sådan båge limmas glasen fast. Bågarna kan framställas i ett stycke. Tyvärr kan de då inte justeras.

På grund av materialets sprödhet äro gamla glasögon mycket sällsynta. De äldsta till vår tid bevarade torde finnas i den gamla borgen Wartburg i Tyskland. De har begagnats av Luthers vän den kände rådsherren i Nürnberg Willibald Pirkheimer (1470-1530). Infattningarna av läder likna ett av paren i Uppsala. De äro tämligen väl bibehållna men glasen äro mycket illa medfarna. Glasögonen i Uppsala och på Wartburg äro vad typen beträffar s.k. bygelglasögon, därmed menas att glasfattningarna äro sammanhållna av en bygel. Föregångarna till nyssnämnda typ kallas nit-glasögon. Dessa bestod av två enkla läsglas, d.v.s. förstoringsglas, infattade och försedda med korta skaft vilkas ytterändar nitades samman. Båda typer går under den allmänna benämningen näs-glasögon.

På den äldsta i Sverige bevarade glasögonbilden i Torshälla kyrka avbildas patriarken Abraham läsande genom ett par nit-glasögon. Han håller fast glasögonen över näsan, antagligen därför, att niten icke längre sitter stadigt. Bilden ingår i en serie kalkmålningar över Jesu presumtiva förfäder som är utförd under 1450-talet av målaren Peter. Den äldsta kända glasögonbilden är dock ungefär 100 år äldre. Det är en frescomålning av Tommaso de Modena i kyrkan San Nicolo i Treviso nära Venedig och daterad år 1352. Bilden föreställer kardinal Hugo av Provence läsande med hjälp av ett par stora nit-glasögon fastklämda på näsan. Bland de övriga i kyrkan avbildade prästerna finns även kardinal Nicolas av Rouen, som läser med hjälp av ett enkelt läsglas.

Egendomligt nog äro i kyrkan San Nicolo inga andra än dessa franska kardinaler avbildade med optiska glas. Tyder detta på att det enkla läsglaset eventuellt näs-glasögonen först kommo i bruk i Frankrike? Detta kan vara möjligt eftersom ingenting är bekant om näs-glasögonens uppfinnare eller platsen för den ursprungliga tillverkningen. I allmänhet betraktas dock Venedig såsom den plats där glasögonen uppfunnos. Med tanke på det goda venetianska glaset, som där stod den eventuella uppfinnaren till buds, är det ingalunda uteslutet.

Troligtvis uppfunnos nitglasögonen omkr. år 1275, de voro i bruk till omkr. år 1600. Bygelglasögonen, d.v.s. näsglasögon försedda med en böjd bygel mellan glasränderna, äro kända sedan 1400-talts början; de höllo sig i marknaden till omkr. år 1800.

Konsten att framställa glas är mycket gammal. Man vet inte med säkerhet vilket ursprunget är, men uppfinningen anses vara gjord någonstans i mellersta östern. De första glaskärlen kommer från Egypten. Där har man funnit glasföremål, pärlor och linsformade föremål, som härstammar från flera tusen år f.Kr. Ett som däremot är säkert är att fenicierna uppfann glasblåsarpipan omkring Kristi födelse.

Som nämnts, har man hittat väldigt gamla linsformade föremål. Dessa har troligtvis inte använts som optiska hjälpmedel utan som utsmyckning. Den förste som beskriver teorier för förstorande hjälpmedel i form av glaslinser är greken Ptolemaios cirka 100 e.Kr. Men den första som beskriver användning av ”läs-stenar ” är araben Alhazen ca:1000 e.Kr. Dessa var av bergskristall eller halvädelstenar. Det var plan-konvexa linser på cirka 10 dptr som lades över texten som skulle läsas.
Glasögonens tillkomst daterar man till omkring 1290. I skrifter daterade från början av 1300-talet nämns nämligen ofta glasögon. Det var framför allt italienska munkar, som använde dessa och de hade lärt sig att slipa linser plankonvexa och senare även bikonvexa. Glasmassan var ofta av dålig kvalitet med missfärgningar och bristande homogenitet.

Vi har hittills nämnt pluslinser som användes av framför allt åldersynta Presbyopa munkar eller översynta Hypropa sådana. De närsynta Myopa fick vänta ända till början av 1500-talet innan dem fick hjälp. Under 1500- och 1600-talen var framställning av linser rent hantverksmässig, i stor skala bland annat i Tyskland och England. Engelsmännen höll en mycket hög hantverksmässig standard i förhållande till tyskarna.



År 1694 uppfann engelsmännen en maskinell och därmed industriell form av ytslipning med mycket gott resultat. Här kan nämnas att kontinenten började använda denna metod först 150 år senare. I början på 1600-talet beskrevs de första genom-böjda glasen (meniskenglas). Dessa kom inte till någon större allmän användning. Först vid 1800-talets början kom ett något förändrat genom-böjt glas (periskopiskt) som fick större genomslagskraft och som användes långt in på 1900-talet.


Det var först i början av 1800-talet som matematiker och vetenskapsmän började intressera sig mer ingående för det optiska systemet glas+öga. Man tittade närmare på avbildningsfel hos ögat såväl som glasen. Detta resulterade bland annat i de redan nämnda genom-böjda linserna samt korrektion av astigmatism och tillverkning av toriska linser mot slutet av 1800-talet. I början av 1900-talet kom de genom-böjda punktuellt avbildade glasen.



Några övriga milstolpar i glasögonhistorien.

1700-talets mitt: flerfokus linser lanserades.

1800-talets slut: glas med förhöjt brytningsindex tillverkades.

1930-talet: kom de första riktiga plastlinserna.

1950-talets mitt: introducerades en motståndskraftig anti-reflexbehandling.

1950-talets slut: kom de yt-färgade linserna.

1960-talets början kom de första progressiva linserna.



 



Bågar i konstgjorda material. Härdplaster.

Fenolplast: har använts sedan omkring 1910.

Melamin-plaster: tål temperaturer upp till 115¤.

Polyester: kombineras med glasfibrer på så sätt erhålls armerad plast.

Termoplaster.

Polyeten.

Polyvinylklorid.

Polystyren.

Polayamid.

polykarbonat.

Akrylplast.

Det mest kända och använda båg-materialet är Cellulosaplaster. I folkmun kalls bågar tillverkad av Cellulosa-plast för ;Plastbågar;.Bågar av cellulosa gjuts i formar. Materialet kan göras mycket tunt. Fördelen med cellulosa-bågar är att de är mycket lätta. De är även relativ töjbara och allergitestade.



Optyl: är i princip en härdplast som innehåller epoxiharts. Det är det första materialet som framtagits specifikt för glasögonbågar.

Cellulosaacetat: kallas även bara acetat. Det är en vidareutveckling av celluloid. En fördel är att det inte är lättantändligt. Numera är cellulosaacetat det vanligaste materialet vid tillverkning av glasögonbågar.



Boka tid direkt online via vår hemsida eller Välkommen att kontakta oss på Tel. 08-651 00 32